Livet har svackor

Denna sommar skulle bli en underbar sommar. Jag har sett fram emot den så oerhört mycket. 


Men den har hittills varit omtumlande, mer omtumlande än mycket annat jag än så länge i livet har upplevt. Det är som om någon högre röst har talat till mig och sa åt mig att "nu är det dags att ta tag i saker". Vilket jag också har gjort, på olika sätt och vis. Livet har fått sig en rejäl sving och jag kan i ärlighetens namn inte säga hur jag ska få stopp på svinget. 

Ögonen tåras på mig och kroppen värker. Men i samma veva har jag även stängt av, stängt av allt som har med känslor att göra för att skydda mig själv, från vad som ska eller inte komma skall. 

Men jag måste i den här situationen våga tro på att ödet tas oss dit livet vill att vi ska. 

Juli 2016 uppdatering

Juli har kommit och det närmar sig tenta för mig som pluggar sommarkurs. Jag har även gått på mina jobbveckor för sommaren så nu är det bara att kämpa på inför semestern, hårt arbete lönar sig alltid i längden. 
 
Något väldigt skoj dock var att Johannes i helgen köpte sig en ny bil som jag är vrålförtjust i, såklart. Och såklart är det en nyare Volvo, woppiwooppii. 
 
Livet rullar på, det är relativt glatt och härligt. Har äntligen blivit kvitt min förkylning och kan träna igen vilket ger mig både energi och glädje. Annars försöker njuta som bara den av vardagen med min fina. 
 
 
Ibland funderar jag ändå på om inte livet på något vis blir mer lyxigt om man kunde ha som det ovan som sin vardag? Vad gör det egentligen att ha nära till butiker när man kan ha nära till sådant här? Till härliga cykelspår, till skidbackar under vintern, till skoterleder under vintern, till fina vandringsleder under sommaren. 
Men trots detta är jag ju så himla förtjust i Linkan, för att jag har min fina familj här och mitt hjärta brister bara av tanken att bo för långt ifrån dom. 
Var man ska bosätta sig är ett senare äpple att bita i, så att säga. 

Njut av livet

Igår frågade Johannes mig om jag skulle vilja se in i framtiden om jag så kunde. 
Mitt svar är både ja och nej. 
Ja, för att jag vill kunna styra livet dit jag liv och kan göra något annorlunda än vad jag annars kanske skulle gjort. 
Och ännu mer ja för att slippa ångest, ångesten inför varje antagningsbesked till varje termin. Så mycket ångest skulle försvinna för att man vet att det kommer bli bra, det blir ju alltid bra. Men ändå.
Men jag skulle även svara nej, för jag vill egentligen inte veta. Livet är till för att levas, och göra vad som faller en in egentligen. Inte för att alltid planera hela sitt liv. Hur kan det vara att leva livet egentligen?
Jag insåg när jag skriver detta att jag måste släppa sargen lite, inse att det alltid kommer att lösa sig och att hur det än blir, så blir det i slutändan bra. 
Men jag hoppas att ödet vill mig väl och att min höst blir som jag har planerat, trots allt. 
 
Vad jag vill säga till mitt future me; njut, släpp sargen och ta vara på livet!